Hej!

Det här kommer att handla om mig och min Haflinger Udina. Det kommer mest vara en typ av dagbok för att främst jag själv skall kunna följa våra framsteg, men även ni andra är välkommna att kika in.

Skall börja med lite info om hur Udina kom in i mitt liv.

Jag har alltid älskat hästar. Från det att jag började gå galopperade jag oftast omkring med en pinne i handen som spö och hoppade över allt som gick att hoppa över. Jag var alltid en häst! Jag är född och uppväxt på en gård, och även om mina föräldrar inte varit super intresserade av hästar, så fanns det hästar när jag var liten. Vi hyrde ut ladgården med stall så vintertid var där ca 4 hästar och om sommaren upp till 10 på bete. Även min moster som bodde nästgårds hade häst, så ja det fanns hästar runt mig. När jag var 7 år tyckte min morfar att det var dags att jag fick en riktig häst att galoppera omkring på.

Då kom Fritte, eller Fritjoff som han egentligen heter, in i mitt liv. Han var en 6 månaders shettishingst. Hmm det gick ju inte riktigt att galoppera omkring på honnom, och det gick inte att göra så mycket annat heller då han var en RIKTIG pain in the as. Men men han växte upp och vi har haft riktigt roligt tillsammans. Idag är han 29 år och rids av min dotter. När jag var 14 kom så Sultan.

Mamma och pappa tyckte väl lite synd om både mig och Fritte, mina ben släpade ju i marken. Sultan var 4 år och korsning mellan halvblod och varmblod. Totalt omusklad och oriden, men snäll som få. Vi har också haft mycket roligt, även om tonår och killar kom emellan några år. Han fick sluta sina dagar här hos oss i Januari i år då han hade haft problem och ont i sin rygg ett bra tag. Sultan blev 26 år. Så, då till hästen som denna blogg skall handla om.

När sultan började få problem och pensionerades ville jag helt enkelt ha något att rida. I ett stall jag varit inackorderad i fanns en Haflinger. Hon var så söt och jag läste på om dessa små hästar. Det var ju perfekt, allsidiga, arbetsvilliga, snälla och trevliga familjehästar. Vår ekonomi var inte tipp topp så jag satte ut en köpes annons med max pris 15000:-. Efter ett par dar fick jag svar. En familj som skulle sälja sitt treåriga sto och ville ha just 15000. Nu ville jag ju helst ha en inriden utbildad valack. Men pengasituation och bilderna jag fick på henne......ja, det blev ett hästköp.

Hon stod långt upp i Harmånger så det var ju inte så att vi satte oss i bilen, ens för att titta på henne. Nä, det blev som att köpa grisen i säcken. En transport ordnades och den 10 Juli 2007 kom hon till oss.En Haflinger det var hon ju, det såg vi. Men där upphörde alla liknelser jag läst. Det blev ett par år av ilska hopplöshet och förtvivlan, dock med ett par ljusglimtar emellan.Tänkte skriva mer om det i senare inlägg. Jag hade ju familj, barn och jobb så energin och orken räckte inte till. Hästarna fick stå och det blev som mest en kort tur i skogen när jag kände att jag hade orken att ta striderna. Min äldsta dotter har dock ärvt mitt intresse (och Fritte) och har gått på div ridskolor. 2009 (tror jag det var) böjade hon rida på Stall Tokarp. Det var då mitt intresse började vakna till liv igen, och våren 2012 kördes Udina till Stall Tokarp för tillridning. Jag kände att om det skulle bli någon fortsättning behövde jag hjälp. Två månader stod hon där. Åven jag var där för att förbättra min ridning och få tips hur jag skulle göra med Udina. Kunde inte tro det var sant när hon kom hem igen. Vart var min försoffade tjuriga Haflinger? Som förbytt! Jag började rida i en dressyrspecialgrupp på Tokarp och red för privattränare hemma. Visserligen har vi haft våra svackor, men nu är det roligt att rida igen och jag kommer skriva om våra framsteg här.

/Jessica